Ta tag i det

Jag mår inte bra.

Befinner mig i en slags sorgeprocess som inte riktigt vill ta slut.
Det finns inget annat ord för det jag känner än just sorg.
Fast det kanske inte är saker jag direkt förlorat så är dessa saker indirekt inte med mig eller åt mig. Och det är inget jag kan styra över och inget jag vältrar mig i.
Jag vill inte känna sorg eller saknad.
Jag vill inte tycka det är jobbigt att gå ut eller umgås med människor.
Men jag kan inte känna glädje.
Den där spontana gläjden som kommer med gott humör vilket gör det jobbigt att umgås just nu.
Det blir såhär ibland.
Jag tror att det samlar på sig och sen måste jag få sörja en stund.
Tills det går över.
Det är allt från världsliga ting till djupa smärtsamma sår, gemensamt har de alla rätt att bli sörjda. De är alla en del av mig och mitt liv och förtjänar var sin liten bit respekt.
Jag kan inte förklara det här för mig själv bättre än såhär. Jag har mediterat på saken.
Jag sörjer att min mor inte vill försöka låta mig vara lycklig.
Jag sörjer att min far blir äldre och äldre tills en dag då han måste stödja sig för att gå och inte har något hår och jag kommer inte ha varit en del i den processen, jag kommer inte ha fått se honom bli gammal för att kunna hjälpa mig själv i processen att kunna släppa honom när det väl är dags, då han har betytt mest för mig i det här livet.
Jag sörjer att jag inte kan vara med min familj så mycket jag vill.
Jag sörjer att dom inte som andra ringer sin dotter varje söndag och kollar läget.
Jag sörjer det faktum att vi aldrig var och aldrig kommer att bli som de flesta familjer jag känner till.
Jag sörjer min gamla kropp och att jag inte orkade hålla lågan uppe.
Jag sörjer mitt långa hår som jag klippte av.
Jag sörjer de gamla kollektivet och alla galenheter där.
Jag sörjer att vara eftertraktad och behövd både jobbmässigt och privat.
Jag sörjer Stockholm.
Jag sörjer alla dumma beslut jag tagit.

Ni ser ju vart det är påväg.
Det kan bli en lång lista.
Jag vältrar mig inte i något som "linköpingsflickan" brukar säga. Jag är lessen och det kan gå över i morgon, men det kan även gå över om ett tag.
Det var viktigt för mig att få skriva det på riktigt och se det i vitögat vilket int ebehöver betyda att detta kommer bli en sorgeblogg.