Kanske lägger det sig lite

I slutet av förra veckan kom jag på vad som gjorde att jag inte kunde förlika mig med nått alls. Och eftersom jobb är den största delen av ditt liv om man jobbar kontorstimmar, så är det det jag menar med inte nått alls. Jobbet. Jag hade nog inte hajjat alls att jag skulle in i en hel ny bransch och måste lära mig en stor del av det jags ka pyssla med. L ä r a mig. Första dagen var som att sitta på teorilektion med en mattelärare som kör på i 180 och inte riktigt förstår att alla utsvävningar åt höger och vänster inte hjälper till. Man ska hålla sig till en sektion åt gången. Jag fick hela yrket teoretiskt förklarat för mig utan någon andpaus i 8 h. Sektion för sektion i stället för atts om sagt ta det dag efter dag och parallellt med teori även köra praktik. Den praktiska delen kom försiktigt på tisdagen och inte förrän då kunde jag koppla de olika delarna. Måndagsnatten sov jag inte många timmar och i går söndag var jag spattig igen. Jag är hyperrädd för att inte klara av det nya. Vissa moment i det här jobbet är saker jag är inkörd på och kan från tidigare anställningar. Men den största biten är för mig helt nytt och jag följs åt av en ständig prestationsångest.

 

Jag är konstant rädd för att de ska tycka jag är hopplös och inte vilja ödsla tid på mig vidare. Och jag är rädd för att om ett halvår ska mötas av kalla handen, att de ska tycka att men va faan nu har vi försökt, nu går det inte mera. Så jag anstränger mig till det yttersta hela tiden vilket gör att mycket annat släpar efter. Sen har jag glömt hur det är att sluta 17 på dagarna. Det här med att shoppa nya jobbkläder eller hinna med annat är en bristvara och jag önskar att minuter vore timmar istället. Min teori är att jag är som fräknan. Hon är allergisk mot 8-17 jobb, hon fixar det inte alls och mår mest dåligt. Turligt nog behöver man inte jobba såna timmar som Brandman och skift är ett faktum. Jag börjar ana att det INTE är hemmafru jag vill bli, utan att jag faktiskt skulle trivas som fisken i vattnet med skiftarbete i stället. Jobba intensivt och udda tider för att sen vara ledig längre mellanåt. Monotona repetitioner får mig att vråla inombords. Vilket gör att jag nog kanske till våren i alla fall söker till Lokförarutbildningen efter att jag kanske intervjuat en Lokförare först och fått helt klart för mig vad det innebär.

 

Helgen gav ingen tid för vila alls. Sitter mest nu och gäspar. Huvudet känns nästan febrigt och jag försöker febrilt komma ihåg vad jag lärde mig förra veckan.
Men som syrran sa i nån kommentar här nere, rutiner skapar kunnande.
Men jag vill kunna NU NU.
Har alltid varit sån. Gillar inte att släpa efter och jag gillar att kunna saker från början.
Nu känns det som om jag famlar och måste fråga om mycket.
Men.
De kunde ha valt någon annan.
Men de valde mig av någon anledning