Om att se ut som 23 och att vara 32

På semestern blev det kräftskiva (supemiddagen översatt för Skåningar) och värden hade även bjudit in några andra vänner. Värden är ett antal år yngre än sin sambo och ännu ett antal år yngre än mig. Tror han är 22. Vid något tillfälle under kvällen bekantade vi oss med vännerna lite närmare, Jobb? Ålder? Osv osv.Jag har alltid fått höra att jag är runt 23-25 års snåret. Men efter att jag klippt av mig mitt långa dockhår och gått upp ex antal sambokilon känner jag mig allt annat än fräsch och väldigt lite 23-25-isch. Ändock gav de mig åldern 23-25 och bah nÄÄÄÄäääääh! när jag sa att jag fyller 32.När man var 27-28 var det svincoolt och ekonomiskt och helt ok att bli tagen för 23, vid 29 likadant, vid 30 hade det blivit en vana och var extremt smickrande eftersom man nått "tant" stadie. Men nu vid 31 snart fyllda 32 börjar jag undra hur omogen jag ser ut egentligen.Eller hur omoget ter jag mig?Tills jag såg en 40 + are på McDonalds (JAG ÅT BARA CAESARSALLADEN!!) som hade Replay skor, svinsnygga bredjeans som slutade vid vaden, en snygg schal runt halsen och bra frippa. Jag är medveten om att jag inte beter mig 32 alla gånger. Och jag är inte blyg med att visa när jag lär mig nått nytt och frågar gärna 3 ggr extra om saker eftersom min nyfikenhet och vetgirighet aldrig tar slut. Är jag tvungen att prata barn, hus, bil, sambo, vuxensaker (Vad faan det nu skulle vara) för att te mig äldre? Som jag alltid sett det är världen för allvarlig som den är och min humor och charm är inte till för mig, den är till för alla andra. Dagens 32or är gårdagens 23or.Det måste vara så.Varför är vi så många som jag annars, men varför är det så många som blir fövånade när jag säger min ålder...Enigma.