Är hon inte ganska lik sin mamma?
Faan.
Jag är inte bara en produkt av mig själv.
Eftersom jag inte umgås med min familj så mycket, trodde jag väl aldrig att jag skulle efterlikna nån av dom överhuvudtaget!
Jag trodde ändå att jag skapat mig själv.
Eller var det en önskan kanske.
När man träffar andra hundägare och man "presenterar" sin hund i en mer eller mindre informell diskussion är jag jävligt snabb på att bara ta upp hans dåliga sidor.
Han har inga kulor serru.
Nehenej.
Och tänderna kom jävligt sent plus att han har dubbla tandrader.
Jahajaaa.
Och så är han ju jävligt klängig.
Mhm.
Och han blev inte rumsren förren strax innan 7 månaders ålder.
Men shit.
Det är sällan man drar upp de positiva sidorna alls om hundar faktiskt.
Häromdagen när vi på hundgården började prata om folk som skröt om sina hundar poängterade jag att jag va nog ganska tvärtom. Och så undrade jag varför. Och så tänkte jag att iof är det ju jävla tur att jag inte tillhör en av de "skrytiga".
Här liknar jag alltså min ömma moder.
Hon som aldrig i hela sitt liv och speciellt när jag var liten, kunde säga en positiv sak om mig eller till mig. Hon ser inget annat än dina felsidor och likt ett stort samvete älskar hon att tala om för dig vad just du gör för fel.
Tur att Bernie inte fattar vad jag säger.
Sen har jag svårt att se att nån annan sitter medan jag "jobbar".
Också min fina rara söta varma mamma som givit mig detta.
Som exempel. Jag stod och fixade i köket med ett par saker och jag visste att sängen behövde nya sänglakan. Fräknan hade gått och satt sig i soffan.
Gissa vem jag körde upp för att byta i sängen.
Jag småskrattar som min farmor.
Jag är lika svartsjuk och hetsig som min fader.
Jag har en konspirationsteori om allt och litar inte på nån annan, likt min pappa.
Ibland låter jag som min syster på rösten.
När jag tittar på teve kan jag inte låta bli att skratta, prata, oah, skrika, vifta, kommentera och sucka som min mamma.
Jag ska göra mitt bästa så att Bernie eller eventuellt framtida barn inte blir dramatiskt nödiga nuttcases med ett bekräftelsebehov lika stort som Grand canyon.
Jag är inte bara en produkt av mig själv.
Eftersom jag inte umgås med min familj så mycket, trodde jag väl aldrig att jag skulle efterlikna nån av dom överhuvudtaget!
Jag trodde ändå att jag skapat mig själv.
Eller var det en önskan kanske.
När man träffar andra hundägare och man "presenterar" sin hund i en mer eller mindre informell diskussion är jag jävligt snabb på att bara ta upp hans dåliga sidor.
Han har inga kulor serru.
Nehenej.
Och tänderna kom jävligt sent plus att han har dubbla tandrader.
Jahajaaa.
Och så är han ju jävligt klängig.
Mhm.
Och han blev inte rumsren förren strax innan 7 månaders ålder.
Men shit.
Det är sällan man drar upp de positiva sidorna alls om hundar faktiskt.
Häromdagen när vi på hundgården började prata om folk som skröt om sina hundar poängterade jag att jag va nog ganska tvärtom. Och så undrade jag varför. Och så tänkte jag att iof är det ju jävla tur att jag inte tillhör en av de "skrytiga".
Här liknar jag alltså min ömma moder.
Hon som aldrig i hela sitt liv och speciellt när jag var liten, kunde säga en positiv sak om mig eller till mig. Hon ser inget annat än dina felsidor och likt ett stort samvete älskar hon att tala om för dig vad just du gör för fel.
Tur att Bernie inte fattar vad jag säger.
Sen har jag svårt att se att nån annan sitter medan jag "jobbar".
Också min fina rara söta varma mamma som givit mig detta.
Som exempel. Jag stod och fixade i köket med ett par saker och jag visste att sängen behövde nya sänglakan. Fräknan hade gått och satt sig i soffan.
Gissa vem jag körde upp för att byta i sängen.
Jag småskrattar som min farmor.
Jag är lika svartsjuk och hetsig som min fader.
Jag har en konspirationsteori om allt och litar inte på nån annan, likt min pappa.
Ibland låter jag som min syster på rösten.
När jag tittar på teve kan jag inte låta bli att skratta, prata, oah, skrika, vifta, kommentera och sucka som min mamma.
Jag ska göra mitt bästa så att Bernie eller eventuellt framtida barn inte blir dramatiskt nödiga nuttcases med ett bekräftelsebehov lika stort som Grand canyon.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida