Skithuven
Det är en sann tes att Är bloggen väl uppdaterad har man inget liv och tvärtom.
Eller så är det tråkigare just då.
Jag finner mig själv tittandes på Dokumentären "En fri kvinnas bekännelser" på svt igen. Och åter igen blir jag full av melankoli. Och funderingar och igenkännande och mycket där till.
Ringde mina bortsprugna föräldrar för att tala om att kusinen efter att ha fått cancer i tarmen genomgår kimoterapi och jag frågar varför dom hör av sig så sällan till mig. Det blir en ggn i månaden om ens det. Och jag undrar vad som gör mitt liv så annorlunda från deras. Vi hade inget nytt att berätta för varandra i telefon och det fick mig att tyck synd om våran relation. Jag har saker att berätta men de låter så ointresserade.
Jag har inget nytt att berätta för mina föräldrar och de har inget speciellt att säga själv. Vi lever så olika liv att det ibland gör ont. Nu kan jag åtminstone berätta saker jag och Fräknan ska göra utan att behöva ducka verbalt (för er som är nya kan jag berätta att min mamma förkastar det faktum att jag lever med en kvinna och vägrar finna sig i det). Jag berättade om båda bröllopen vi ska på jag berättade att jag väljer att åka ner till Fräknans familj en hel vecka på min semester istället för att ens försöka ta mig ner till Kroatien där min egen familj är.
Jag känner mig väldigt borträknad från dom och de tänker inte ens på det. Det har nog inte ens slagit dom. Men om man hör av sig så sällan och om man helt enkelt inte lägger manken till måste det väl betyda att man inte har ett behov. Har man inte ett behov av sin dotter... Jag vet inte hur jag ska fortsätta den tanken helt enkelt. Men de måste ju tro att jag lever för annorlunda eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag vet faktiskt inte hur jag ska tycka och tänka, men detta är inte min bild av familj. Om jag visste att det skulle vara såhär att ingå i min familj hade jag satt ungar till världen för länge sen och bildat min egen familj fort som faan.
Jag är så besviken på mina föräldrar och jag skäms över att behöva vara med i just den familjen.
Eller så är det tråkigare just då.
Jag finner mig själv tittandes på Dokumentären "En fri kvinnas bekännelser" på svt igen. Och åter igen blir jag full av melankoli. Och funderingar och igenkännande och mycket där till.
Ringde mina bortsprugna föräldrar för att tala om att kusinen efter att ha fått cancer i tarmen genomgår kimoterapi och jag frågar varför dom hör av sig så sällan till mig. Det blir en ggn i månaden om ens det. Och jag undrar vad som gör mitt liv så annorlunda från deras. Vi hade inget nytt att berätta för varandra i telefon och det fick mig att tyck synd om våran relation. Jag har saker att berätta men de låter så ointresserade.
Jag har inget nytt att berätta för mina föräldrar och de har inget speciellt att säga själv. Vi lever så olika liv att det ibland gör ont. Nu kan jag åtminstone berätta saker jag och Fräknan ska göra utan att behöva ducka verbalt (för er som är nya kan jag berätta att min mamma förkastar det faktum att jag lever med en kvinna och vägrar finna sig i det). Jag berättade om båda bröllopen vi ska på jag berättade att jag väljer att åka ner till Fräknans familj en hel vecka på min semester istället för att ens försöka ta mig ner till Kroatien där min egen familj är.
Jag känner mig väldigt borträknad från dom och de tänker inte ens på det. Det har nog inte ens slagit dom. Men om man hör av sig så sällan och om man helt enkelt inte lägger manken till måste det väl betyda att man inte har ett behov. Har man inte ett behov av sin dotter... Jag vet inte hur jag ska fortsätta den tanken helt enkelt. Men de måste ju tro att jag lever för annorlunda eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag vet faktiskt inte hur jag ska tycka och tänka, men detta är inte min bild av familj. Om jag visste att det skulle vara såhär att ingå i min familj hade jag satt ungar till världen för länge sen och bildat min egen familj fort som faan.
Jag är så besviken på mina föräldrar och jag skäms över att behöva vara med i just den familjen.
upplagd av Charlie
20:23
2 kommentarer:
Ville bara skicka en stor och varm
bamse kram till dej "vännen".
Det var ett tag sedan jag kommenterade (men jag läser väääldigt ofta och förundras över hur BRA du är;) men detta inlägget kunde jag inte bara läsa utan att skriva något.. för det väckte minnen till liv visserligen inga fina minnen men ändå. Jag gissar att det jag vill säga är att ge inte upp hoppet för även envisa, stolta föräldrar KAN ändra sig.. jag vet för det gjorde mina, när jag gett upp för länge sedan och tänkte att om det är så dom vill ha det så spelar jag med på deras villkor och den som ska ha dåligt samvete är inte jag iaf!! jag gjorde precis som du berättade vad VI gjorde, planerad mm även om det inte fanns något intresse från deras sida tänkte jag att de ska inte slippa att höra att deras dotter lever ett liv som dom fördömer men inte desto mindre är det mitt liv, mitt val och jag är STOLT och lycklig för kanske första gången i mitt liv och det RÄKNAS!!! Jag och min tjej har varit ihop i 4 år och i julas helt utan förvarning ringde min mamma och sa att hon ville bjuda oss på middag när vi kom upp till norrland (vi bor i gbg) så det var det första trevande steget och sedan har det blivit bättre och bättre.. nu frågar hon även efter hur det är med min tjej när vi pratar i telefon och det är stort!! Ge inte upp det kommer bättre tider!! Kram Mona
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida