Kräks

Shit.

Jag kan sitta och bli svimfärdig och få tunnelseende.

Jag har precis fixat en pärm och kommentaren, det kommer säkert bli en till pärm innan året är slut, får mig att vilja skrika. Ibland kan jag se en poäng i det hela men ibland kryper verkligheten in och det jag egentligen känner genom pansaret jag satt upp. Jag avskyr ju att vara här. Jag avskyr varje sekund. Min chef är en padda och man kan inte vara så otrevlig och intetsägande om man inte avskyr en människa. Och efter att på intervjun fått ett glatt mottagande av honom och sen (ett par veckor in i jobbet) att jag "kom ut" på arbetsplatsen inte ens ha mer kontakt eller samspråk än om jobbet nu får mig att bekräfta det jag trott hela tiden. Han är emot gay och eller så är det bara min personlighet han inte gillar. Jag får ju skylla mig själv att jag valde att komma ut, men lätt att sitta med östgötesvenssons som BARA pratar barn, hus och sambo inte kunna vara med eller hela tiden vara könsneutral eller vad svarar man på frågan "Vad heter sambon". Att dra en fet stor lögn gagnar mig inte alls där. Tänk om man "kommer ut" vid ett senare tillfälle och blir betraktad som lögnare och oärlig och inte lojal.

 

Faan det är en knivskarp linje.

Och frankly så levde jag mitt liv med föräldrar jag aldrig kunde vara ärlig emot inom precis allt. När jag nu är vuxen och snart gammal tänker jag inte leva mitt liv i lögn.

 

Annyway. Jag a v s k y r honom och han verkar hysa samma härliga rosiga känsla tillbaka.

Orka.