Tarzan

Jag är egentligen sjuukt pratsugen.
Det blir så när vännerna har för mycket att göra, när avsaknaden av familj gör sig påmind, när det inte finns nära nära nääära vänner man har daglig kontakt med just nu. Jag fungerar bäst när jag har några nära vänner man har väldigt mycket kontakt med. Jag känner mig omhuldad, behövd och levande. Då känns det som om jag betyder någonting och att jag faktiskt är saknad. När det blir sånhär stiltje i social livet mår jag som säms och tror att alla lämnat mig. Förmodligen har jag något slags stort behov av att vara "där" för folk, betyda mycket och vara behövd just för att jag aldrig har familjen här. Eller för att jag helt enkelt inte lever med min familj som väldigt många andra gör. Jag känner mig trygg och fin och glad med människor som behöver mig och har ett behov av mig. Jag tror faktiskt att det är därför jag har det yrke jag har. Att tjäna andra, att finnas där för andra gör mig glad i magen. Även om det är på kontor och det handlar om siffror. Vet inte hur jag hade funkat som marinbiolog i ett litet team. Jag är inte den där stora tuffa som gör saker helt på egen hand och för mig egen skull jämt jämt. (Jag är stor och tuff PMS fria veckor och när det är vackert väder, vinden blåser rätt och jag känner mig smal, snygg och vacker och har pengar i plånboken) Inget Tarzan syndrom liksom. Jag blir glad om nån annan dunkar mig på bröstet och säger att jag är bra istället för jag själv.