Update

Jag sitter och funderar på om jag har fått livmodersinflammation. Sköterskan från KK ska ringa om en timme. Medan tanken snurrar ditåt, kan jag även berätta att inflammationen i muskelfästena i höften inte har gett med sig. Jag är alltså fortf trasig och trasigare blir det.
Det är tvunget med en semester.
Från bloggen och från det jag brukar göra.
Inga måsten. Bara så roliga saker man kan göra på liten tid.
Nu när Bröllopen, möhipporna, dramatiken och allt kanske lugnar ner sig kommer jag förmodligen ikapp.
Kanske väljer jag att blogga om det, kanske inte. Man får ju aldrig blogga anonymt, det ska va sjäva faan alltså.
Men Fräknan är fortf inte hemma från sin utbildning. Livet hemma är inte i balans och det tar fortf 45 minuter att lämna och hämta Fläcken, det är fortf skittrisst och jag saknar. Men vet ni vad.
Livet går vidare, man får klistra fast ett leende på läpparna i allafall, försöka tänka positivt och hålla sin skit till sig själv, annars barn får man inte vara med och leka.
När jag fått bukt på min livmoder, när min höft är ok och när jag inte behöver komma hem klockan halv sju på kvällen, ska jag förhoppningsvis gå ner ytterligare i vikt, läsa självhjälpsböcker och börja tänka positivt. Dessutom är det dags att fokusera på Thailand. Det börjar bli hög tid att skriva en lista med checkpoins som måste fixas.
Och vet ni vad. Jag har gått med i Facebook.
Ja ja vet, jag är en svag svag människa.

puss så länge.

Det här är ingen bön, jag vill inget hellre än att jobba och jobba och jobba och jobba och vara en god medborgare (inlägget tog 3 dagar att skriva)

Jag skulle vilja sova till klockan 09. Gå upp i lugn och ro utan att hitta Fläckens spyor i ett hörn tre minuter innan vi måste till dagis klockan sju.
Jag skulle vilja äta en lång lyxig frukost med morgonteve ostört utan att behöva stå och torka Fläckens spyor hulkandes med halvvarm snabbt tillagad havregrynsgröt i halsen som är nära att åka upp.
Jag skulle vilja gå ut en prommis för att sträcka på benen och sen gå in och titta på någon utav alla serier man borde se. Inte bråka med en hund som inte vill bajsa fast han inte bajsat på 8 timmar medan vi småspringer till bilen för att hinna köra förbi den värsta morgontrafiken.
Jag skulle vilja kolla upp/på/hinna googla, six feet under. Är den bra? Min enda kontakt med omvärlden är P3 och P3 säger att den är bra. Min värld heter P3 och det dom säger goes.

Jag skulle vilja skicka mig själv i ett paket till Kina. Allt som kommer till oss från Kina har en rolig lukt. Det luktar Kina.
Jag skulle vilja gå ut och gå på stan i lugn och ro, avnjuta en Chailatte och titta på människor, kanske shoppa nått, kanske shoppa nått så man slipper frysa. Inte stresspringa sista halvtimmen av öppetiderna med Fläcken i bilen klockan 17.30 och parkeringen tickande för att kunna bli skodd denna höst. Jag skulle vilja somna med Fräknan hud mot hud och vakna bara för att rulla ihop sig till en boll vid hennes sida och fortsätta sova lite till. Istället vaknar jag med knottrig hud av alarmet som jag satte i fall att, det riktiga alarmet gick inte igång vilket gör att jag har översovit 20 minuter och nu inte kan morna mig ens en snoose.
Jag skulle vilja gå och lägga mig sent, seeent eller efter so you think you can dance eller lets go crazy, varför inte Seinfeldt. Jag skulle vilja ligga och titta på alla roliga program efter tio utan att slockna som om jag druckit en liter vodka precis innan.

 

Jag skulle faktiskt vilja ha en katt. En rödhårig katt vid namn Harry och han skulle vara sådär luftigt pälsig, assnäll och alltid kelig, aldrig sådär jävla eget kattig en katt kan bli, inte för självständig, alltid mattig. Bete sig som en hund och vara snäll mot sin bror Fläcken. Jag skulle vilja ha fler djur, kanske lite barn springande omkring så att jag får döpa alla till roliga och coola namn jag springer på hela tiden, Herbert, Frank, Bonny, Boris.

 

Jag skulle vilja vara perfekt. Jag skulle vilja gå in i en närsituation vilken som helst och bara kunna den, utan alla dom här nya sakerna jag måste lära mig som gör att jag får mindrevärdeskomplex och tvivlar på mig själv hela tiden för att det känns som om det bara är jag som gör fel i hela världen. Jag skulle vilja ha en riktig familj. En sån som ringer varje söndag bara för att få höra min röst, snacka lite skit och lyssna på när jag berättar om min vecka. Inte den här söliga som hör av sig en gång varranan månad, är glada att höra min röst säger att dom älskar mig och i nästa andetag frågar "allt är på gammalt vanligt vis?" vilket inte ger utrymme för att berätta om de små sakerna. Ni vet dom små sakerna som ett liv bygger på.

 

Ja, ungefär så.

 

Varenda eviga gång

Med P3 som mitt enda jävla sällskap här i livet och grannen flygplatsen med dess ständiga flygövningar, så lever mina två stadiga sällskap inte i symbios. När helst det är spännande på P3, eller jag precis ska få reda på nått jag faktiskt undrat över (Typ, vad sägs i en låttext egentligen, spännande intervju, svar på en tävling, svar på vitala saker helt enkelt!) kommer det in ett lågflygande idiotseppe i ett plan och ska öva på att flyga upp och ner eller göra en jävla lop över flygfältet och således skapar så mycket ljud att det skallrar i rutorna och det är värdelöst att ens trycka örat mot radion.

Det slår ta mig faan aldrig fel.

Det stavas mycket med stort M

Anledningen till att jag inte skriver att jag slutat blogga är för att jag inte har slutat blogga.
Jag ägnar mig inte just nu åt nöjjessurfing mer än mitt mailprogram, jag är upptagen med att ta hand om mig och Fläcken medan fräknan är borta, försöka jobba så bra och hårt som de begär och faktiskt försöka hålla mig själv flytande utan en massa destruktiva och jobbiga tankar. Jag försöker att bearbeta den storm som rider just nu samtidigt som jag fick reda på att det är en riktigt elak muskelfästeinflammation i höften och ska äta voltaren i 4 veckor samt uppsöka sjukgymnast. Jag håller på att planera och utföra en möhippa, med ett par stora bitar. Och snart är det bröllop nr 2, samt en Stewe Konsert innan det. Däremellan är det svårt för mig att hitta tid att riktigt sätta mig ner och blogga vettigt. Dessutom försöker jag omforma bloggen i huvudet. Hur jag ska kunna skriva precis allt a l l t utan att det flyter fritt för vem som helst att ta del av. Den tanken är inte klar än, men jag märker att ska jag blogga, ska det skrivas, så vill jag ha min egen riktiga dump där jag lyfter av allt.
Jag återkommer i mån av tid och inspiration.

Men jag finns kvar och man får gärna prata med mig genom kommentarsfältet.

Puss

Jetlaggad

Klockan är två på eftermiddagen, det känns som innan lunch.
Imorse kom jag två timmat senare till jobbet och nu känns det klockvis i kroppen som om den borde vara nått annat. Lustigt det där.
Fast mycket borde vara nått annat just nu, har det värsta faktiskt lugnat ner sig.
Jag har fortf inte hört något från Mor och Far. De har alltså inte hört av sig med egen maskin på mer än en månad. Jag har däremot messat och önskat grattis en gång då mamma fyllde år.
Det var meningen att jag skulle sätta mig och skiva om andra saker. Där ser man vart tanken vandrar ibland.
Skulle ju berätta varför jag inte var på jobbet de två första timmarna i morse.
I fredags nådde mitt höft ont nån slags kulmen och jag slängde mig på telefonen för att boka läkartid. Sagt och gjort. Och gjort i morse. Jag trodde det var någon slags ledbansrelaterad sjukdom. Men till min doktors glada rop (?!) verkar det till 95% vara muskel(fäste)inflammation. Och nu ska jag knapra Voltaren i 4 (!!) veckor samt ta kontakt med sjukgymnast.
Vi kan börja där.
En mjukstart.

Ett litet svar

(Ang den superlånga kommentaren under förra inlägget)

Jag är och har alltid varit negativ i första hand för att jag aldrig, eller sällan får en brejk. Visst har jag en Fräken och en Fläck. Men om jag inte mår bra av andra saker och de saker som jag faktiskt gör 8 h om dagen så mår inte min familj bra heller. Jag hade en sugig en veckas semester som blev fel. Jag och fläcken kom hem helt utmattade. Just nu tar jag ett stort och tungt lass med Fläcken och hemmet och att samtidigt försöka ha ett liv. För ett liv har jag inte haft sen i våras. Jag har inte umgåtts eller fått prata av mig eller bara vara med någon sen i våras. När jag jobbade och var kvar i vardagen, levde alla loppan på sin långa semester.

Jag har inte haft ett bra brejk, eller en rolig sak jag känt är mig och min och för mig. Inget ego inget nada alls. Och det är dags att ta igen det. Men jag är så trött och utarbetad och jag känner mig så ensam att det är svårt att streta uppåt.

Jag kan inte sitta och ljuga för mig själv för att någon slags ny känsla ska bildas i kroppen. Jag är för realistisk för det. Då ser jag hellre till att göra det jag saknar fast jag är helt slut så jag stupar. Umgås med människor. Och jag har nu tagit första steget mot terapi för mina "lämnad av min familj" känslor.

Och att vara bitter negativ och ha olycka det bildade jag min förra bloggkarriär på. Fast då hade jag humor och var inte anno. Nu e jag bara trött och oinspirerad och skriver för att det känns bra ibland.

Dag 1

Måndagen avklarad. Tisdag och jag är kräktrött. Och här följer en rad saker jag skulle kunna klaga på, men jag orkar inte för ögonen vill inte fokusera. Nu ska jag bara vinna en Oscar i att fejka vakenhet på jobbet också.