Ett litet svar
(Ang den superlånga kommentaren under förra inlägget)
Jag är och har alltid varit negativ i första hand för att jag aldrig, eller sällan får en brejk. Visst har jag en Fräken och en Fläck. Men om jag inte mår bra av andra saker och de saker som jag faktiskt gör 8 h om dagen så mår inte min familj bra heller. Jag hade en sugig en veckas semester som blev fel. Jag och fläcken kom hem helt utmattade. Just nu tar jag ett stort och tungt lass med Fläcken och hemmet och att samtidigt försöka ha ett liv. För ett liv har jag inte haft sen i våras. Jag har inte umgåtts eller fått prata av mig eller bara vara med någon sen i våras. När jag jobbade och var kvar i vardagen, levde alla loppan på sin långa semester.
Jag har inte haft ett bra brejk, eller en rolig sak jag känt är mig och min och för mig. Inget ego inget nada alls. Och det är dags att ta igen det. Men jag är så trött och utarbetad och jag känner mig så ensam att det är svårt att streta uppåt.
Jag kan inte sitta och ljuga för mig själv för att någon slags ny känsla ska bildas i kroppen. Jag är för realistisk för det. Då ser jag hellre till att göra det jag saknar fast jag är helt slut så jag stupar. Umgås med människor. Och jag har nu tagit första steget mot terapi för mina "lämnad av min familj" känslor.
Och att vara bitter negativ och ha olycka det bildade jag min förra bloggkarriär på. Fast då hade jag humor och var inte anno. Nu e jag bara trött och oinspirerad och skriver för att det känns bra ibland.
Jag är och har alltid varit negativ i första hand för att jag aldrig, eller sällan får en brejk. Visst har jag en Fräken och en Fläck. Men om jag inte mår bra av andra saker och de saker som jag faktiskt gör 8 h om dagen så mår inte min familj bra heller. Jag hade en sugig en veckas semester som blev fel. Jag och fläcken kom hem helt utmattade. Just nu tar jag ett stort och tungt lass med Fläcken och hemmet och att samtidigt försöka ha ett liv. För ett liv har jag inte haft sen i våras. Jag har inte umgåtts eller fått prata av mig eller bara vara med någon sen i våras. När jag jobbade och var kvar i vardagen, levde alla loppan på sin långa semester.
Jag har inte haft ett bra brejk, eller en rolig sak jag känt är mig och min och för mig. Inget ego inget nada alls. Och det är dags att ta igen det. Men jag är så trött och utarbetad och jag känner mig så ensam att det är svårt att streta uppåt.
Jag kan inte sitta och ljuga för mig själv för att någon slags ny känsla ska bildas i kroppen. Jag är för realistisk för det. Då ser jag hellre till att göra det jag saknar fast jag är helt slut så jag stupar. Umgås med människor. Och jag har nu tagit första steget mot terapi för mina "lämnad av min familj" känslor.
Och att vara bitter negativ och ha olycka det bildade jag min förra bloggkarriär på. Fast då hade jag humor och var inte anno. Nu e jag bara trött och oinspirerad och skriver för att det känns bra ibland.
upplagd av Charlie
21:29
6 kommentarer:
Men lilla vän....
Är allt så hopplöst?
Nu skulle jag kunna skriva värsta inlägget, men det skulle bara bli knäppt.
Så istället säger jag: vad kan vi göra för DEJ?
För det sista du ska göra är att underskatta människan.
Önskar dej en så bra dag det nu går att ha.
Stora varma uppmuntrande kramar till dej tjejen.
Anledningen till min förra kommentar var att jag känner igen mig så mycket i ditt tänk. Jag har också varit en väldigt negativ människa hela mitt liv, tills för några år sedan då en väldigt klok person sa till mig att jag suger åt mig allt negativt - kommentarer och annat - som en svamp och ältar och ältar, istället för att suga åt mig de positiva kommentarer och händelser jag faktist får och är med om.
Det ändrade sjukt mycket i mitt liv. Jag lät folks sätt att se på mig och kommentera mig rinna av mig som vatten, och mår så jäkla mycket bättre nu. Och, kanske som ett resultat av det, suger jag åt mig mer positiva saker.
Förstår verkligen att det suger bäverpung med ditt bajsiga jobb och familjens sätt att hantera dig, det är för jävligt och man blir helt tokarg bara man tänker på det. Men det hade varit så jäkla gött om du hade lyckats hitta något sätt att tänka på som gjorde det lättare för dig att hantera det där.
Fast mest skulle du nog behöva sjukskriva dig från bajsjobbet och bara vila och vara du och hemma och med vänner och Fräknan i typ ett halvår.
Det kommer lättare tider, I tell ya. Fast min fullkomliga övertygelse är att man med mentalt tänk kan få det att ske snabbare eller långsammare. Fast... för att orka tänka så så måste man ju vara hyfsat utvilad... Hmmm!
Anywhoo, kram och hoppas det känns bättre snart.
jo men i know the feeling...man vill ha pauser hela tiden...när man tagit en paus vill man ha en till...jag vet inte riktigt hur sånt där funkar, hur man sköter det snyggt, det e svårt å vara människa, men jag tror det blir svårare ju svårare man gör det. låter väl ganska rättvist. man får helt enkelt förtjäna några pauser ibland men sen får man sluta klaga och köra på, trötthet går inte bara bort med vila, det går bort om man gör nåt, skaffar sej energi och tar i.
tjohoj
va fasen, hellre vara sann och säga som det är?! ibland gör en pessimistisk inställning att minsta glädje förgyller hela veckan. en god fralla kanske bygger en dag.
pessimist javisst!
vilka klämkäcka människor som hittat till din blogg! jag gissar att det är en bunke Mama-läsare. (för att läsa Mama måste man vara tokdum optimist för annars hade man sett tidningen för den dynga den är. )
ibland är livet skit och blir inte bättre bara för att man sätter på sig ett par rosa Gucci-glasögon, utan det blir bättre när man vadat igenom skiten. klaga på och sjung fågelsång när det är läge för det
Jag tror nog jag håller med schmut i frågan. Låt det vara skit, bara det inte blir en livsstil. För övrigt har jag hört rykten om att du körde singstar med min syrra i lördags, så helt fel kan det ju inte vara. ;)
Jag är helt med Schmut. Är livet bajs så finns det ingen anledning att knyta en röd rosett kring bajskorven. Jag har mått för jävligt i många omgångar och först nu vågar jag påstå att jag fått ett brejk.
Jag hatar själv när folk säger till mig att rycka upp mig - trots att jag vid sådana tillfällen faktiskt har behövt hjälp och faktiskt har behövt rycka upp mig.
Till dig vill jag bara säga att jag håller alla tummar som finns, eftersom du är en bra människa och en fin vän som jag unnar så vansinnigt mycket bättre än det du har nu.
Kram.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida