I-landspromblem

Jag är så jävlar i helvete otacksam i bland.
I förmiddags ringde det någon som fått tag på min profil genom arbetsförmedlingen.
Han sa att så vitt han ser passar jag in i det han söker.
Jag lät glad och ledig och sade ja till Fredag kl 14.
Men inom mig suckade jag.
När jag tänker efter är jag otacksam och vill inte; av en anledning.
Alla de där gångerna jobb har lovat stort och hållit tunt så att jag fått braka genom isen helt genom deras bevåg.
Jag ska vara ärlig.
Jag är bränd. Jobb bränd.
Jag tycker inte det är roligt alls längre.
Tre ggr har jag älskat jobbet och sett en framtid, tre gånger har företagen bajsat i ett blå skåp. Jag vågar inte tro på en stabil framtid längre och tycker det är jobbigt som faan att hamna på korta uppdrag.
Jag vill kunna planera ett år fram i tiden.
Glömde naturligtvis att fråga hur länge uppdraget skulle vara på och vem jag skulle vicka för.
Med min tur är det alla sommarmånader och så blir man dumpad likt gårdagens sopor framåt hösten när den ordinarie kossan ämnar komma tillbaka från whatever ledighet den haft.
Jag som till och med förlikat mig med att bara få 70 % akassa och en sommar med min hund och underbara Fräknan i Skåne.
Det kan jag ju hälsa adjöss till.
Jag kommer sitta där som den fittiga sommarvikarie jag är och räkna ner dagar till nästa "ledighet".
Det är så jag ser det eftersom jag inte haft en legal semester planerat på säkert 6 år. Man måste ju jobba 200% och aldrig vara sjuk eller ta ut ledighet, då är man ju den otacksamma sommarjobbaren som ska ha jävligt tur att hon ens får sommarjobba.
Jodå, jag vet mycket väl hur ni ordinariepersonal resonerar.
Jag har också varit ordinarie.
På sjuttonhundratalet.